Det hände en grej

Det är så oerhört underbart skönt att Sandra är hemma. Vi satt och umgicks i går, vi två, hennes pojkvän, Makke och Sune. Stämmningen är alltid på topp, skratten hopar sig och hjärtat bara tankar kärlek.
Ska njuta fullt ut denna veckan innan hon sticker igen!

Ibland blir man förvånad, suttit och chattat med en go vän över facebook och började prata om Västerås och rädslan för att åka dit, även om så bara för ett kort besök.
Trodde att det var en rädsla i allafall, när jag sedan skrivit klart och förklarat så stog det svart på vitt, det jag egentligen kände var jobbigast var alla tankar jag tror att folket där har om mig efter att jag flyttade.
Hur jag egentligen ser ner på den personen jag blev där, hur jag spottade på den mannen som betytt mest för mig i livet och hur jag krossade mina drömmar. Allt ledde tillbaka till mig.
Även om upptäckten var förkrossande så var den ändå jävligt skön, det betyder att jag har något att jobba med för att så småningom förlåta mig själv och gå vidare.
Man borde öppna upp sig oftare, gå djupare, naknare och ärligare!

Denna låt för bli för hoppet!

Såg denna film i går kväll, oerhört gripande... helt klart sevärd!!

Sist jag hörde denna låt så grät jag.. den slog mig på ett sätt jag inte varit med om förut.

Helt absurt.. vilka känslor..

 

 

Det har varit lugnt på den fronten ett tag, njutit över att vara singel och fri. Ingen man behöver lägga ner energi och konstanta tankar på.. men på senaste tiden har det saknats kärlek. Armar som håller om dig, omtanke och nån som tycker om dig och vill vara med dig.
Saknar kärlek och värme <3...

Försöker samtidigt glömma bort saknaden efter 'han', längtan efter det jag aldrig fick.. det börjar ljusna.

Jag blir så arg! Många lider av depressioner, jag gör, mina vänner gör och massa andra gör.
Det hemska är när man som individ söker professionel hjälp och responsen man får är att de ska sätta en diagnos på dig, samt skriva ut lyckopiller och skriva av dig från deras millånga kö. Det händer hela tiden, de flesta jag pratar med har blivit behandlade så här.
Skit ner er säger jag, jag tror INTE på diagnoser som bokstäver, bipolaritet eller vad tusan det kan vara. Ge inte folk en massa anti depressiva medel och skicka hem dom.
Klart som tusan att en person som är deprimerad bär på symptom som även bipolaritet klassas med, manier och att man springer från sina problem.. det är väl normalt eller?
Alla som har blivit diagnoserade behöver vissa saker, och det är inte piller och en sjukdom utan samtalshjälp och en tillvaro värdig en människa. Ett umgänge och en fritid.. rutiner... fan, ge dom ett jobb så ska du se på fan!

Och en sak till.. vart är alla osjälviska människor? Som ställer upp för andra utan baktanke?
Om ni finner dom, kan ni skicka dom min väg? Jag börjar tröttna på individer.. saknar kärlek och omtanke.

Det var ett tag sedan jag skrev. Haft fullt upp att återta livet och umgås med folk som gör mig lycklig.
Har insett att riktiga vänner är svåra att finna.. lärt mig att såras är en del av livet. Men kände ändå att det var sista försöket nu, orkade inte med falska människor som gör att du hela tiden får en känsla av ensamhet.
Har umgåtts med min nya vän ganska mycket på senaste, sover hos varandra för att vi funnit en känsla av trygghet i det hela. Skönt liksom..

hare!